Du kom till mig endast 8 veckor gammal 1992.
Jag hade då Mia som då var 9 månader. Ni kom att bli bästa vänner.
Hon bar omkring på dig, i tid och otid Jag kunde säga åt henne att hämta kissen.
Då letade hon rätt på dig och kom med dig i munnen. Du var alltid blöt! Men nöjd. 

Du var min katt. Du var inte vidare förtjust i andra människor. Speciellt inte husse!
Honom morrade du åt i många år! Satt du i min famn och spann, så slutade du direkt 
husse kom för nära. När husse gick så spann du igen! Den egenheten hade du ända in i det sista!
Husse var inte alltid road av ditt tydliga ogillande! 

Du, tillsammans med Mia, Mormor och La Fleur stod för mycket i mitt liv.
Ni fanns där i min ungdom. Ni var de som höll mig uppe, som gjorde livet värt att leva. Du fanns alltid där.
Du svek mig inte. Du bara la dig hos mig på bröstet och spann. Så dreglet sprätte! Så var du också in i det sista.

Du var kräsen. Du åt bara Hills eller Royals torrfoder och bara Mjau i burkmatsväg.
I slutet ville du bara ha Sköneros Nötfärs. Inget annat. Och mjök som du älskade! 

Du var med ute och gick. Det gick att ta med dig överallt. Du gick ut och så kom du in, som om
du bodde där. Du var inte som en vanlig katt!
Du förstod mig alltid.
Det räckte med blickar i bland. Som när kattungarna höll på.
Du kunde gå fram och läxa upp dem om de var för jävliga, vilket de var ofta...
Sedan kunde du titta på mig precis som du sa: Såg du vad de gjorde? Men jag fixade det mamma!

 Du var den som alltid tog hand om de nya katterna i familjen.
 Du har hållit fast dem och tvättat dem, putsat dem,

fostrat dem och älskat dem! De har legat hos dig och sovit, sökt din styrka och din trygghet.
Du var en ledarkatt med pondus! En vänlig men bestämd katt. Klok som få!

Du var lite busig med. Du klöste lite lätt på hundarna om de gick förbi stolen du låg på.
Sista dagarna du levde så lekte du med dammsugaren som du varit rädd för i nästan 16 år!
Måndagen den 25 februari blev du akut sämre. Beslutet tog jag direkt jag såg dig! Ringde Sören.
Jag hade dig i famnen, med tårarna rinnandes ut med kinderna. Luktade och snusade på dig för sista gången, borrade in näsan i din päls. Gjorde allt för sista gången.

Du hade ont, men du spann lite för mig i alla fall. Du gjorde det för min skull.
Och jag kände hur du bad mig att få somna in.
 Ditt spinnande var ditt tack kändes det som. Som om du tackade för dessa nästan 16 år tillsammans,

att du fick somna hemma, att det var Sören som hjälpte dig att dig lämna oss! Ca 22:40 somnade du in!
Ditt liv var borta på en miljondels sekund. Jag grät och grät! Nu hade ännu ett av mina älskade djur lämnat mig! 

Efteråt stod jag med tårarna rinnandes, strök din päls och insåg att du faktiskt inte skulle komma
till mig mer och spinna. Inte ligga på mitt bröst mer. Inte blänga på husse om han fick för sig att klappa dig!

Inte någon som sitter som en bordsprydnad på köksbordet där du satt större delen av dagen....
Jag älskar dig och saknar dig min älskade katt! Du var speciell och helt enastående!
Vila i frid!