Valkebo Årry

Regnr: S66003/91

Född: 7 oktober 1991

Efter: Wolf Vom Trienzbachtal

Undan: Valkebo Paika

Färg: Svart med gula tecken

Meriter: Lp 1, Bok prov

Ras; Schäfer

Ed/HD: UA

Uppfödare: Kennel Valkebo, Ryno Petersson

Valkbeo Årry, Mia! Det var min allra första egna hund! Jag köpte henne i december 1991. Jag hade precis slutat gymnasiet. Hon kom att bli min följeslagare, Hon och Mormor har tillsammans räddat mig. Det är jag helt överygad om.

Mia var en stor tik. 66-68 cm hög och inte så grov. Utan hon var gänglig till sin storlek. Hon var ganska svart i ansiktet. Tecknad som en klassisk schäfer. Hon var av bruskmodell.

Hon var en mattehund. Hon har varit den hunden som försvarat mig när HON tyckt det behövts. Hon var världens snällaste mot barn och familj men hon hade ett oerhört teperament där inne i kroppen... Det var ingen hund man kunde hota eller reta. Hon blev lätt irriterad på sånt.

Som valp var hon ljuvlig och helt omkomplicerad. Lydig, Hade aldrig koppel. Kunde därför heller inte gå i koppel under hela sitt liv... vilken miss... Vi spårade lite viltspår, lite människospår, tävlade och tränade lite lydnad. Hon var inte den hund som älskade att arbeta för hårt... Så vi uppnådde inga höga poäng... Men vi fick till ett Lp i ettan... En start i tvåan, sen la jag ned hennes tävlingskarriär!

Hon var alltid med i stallet. Hon var alltid med när vi red. Det älskade hon. När sadeln plockades ned till Fleur så var hon och Mormor galna. De älskade att få vara med och springa.

När Sam kom tog hon honom till sitt hjärta. Hon var då 7 år. Hon tog det som sin livsuppgift att ta hand om honom. Där han var, där var hon. Behövde jag göra ngt satt jag Sam hos henne. Så var hon barnvakt medans jag gjorde det jag behövde. Helt fascinerande att se dem.

En gång kom det folk till ett möte som skulle hållas hos mig. Jag var på toan. Sam låg på skinn i köket och Mia var där ngn stans... Det ringde på dörren och jag ropade: Kom in! Och det gjorde de! Men de kom inte längre. För hon vaktade Sam med sitt liv. Hon stod och visade tänderna så fort de närmade sig ingången till köket. Så de fick vänta på mig, Och sen gick det bra. Hon var inte överförtjust när de tog i honom. Hon hade en blick med hela tiden, men accepterade det.

Hon var en klok hund. Hon förstod när det var allvar, Hon visste alltid vad som väntades av henne. Som flockledare var hon den bästa! Den pondusen hon hade var kanon. Ingen muckade med henne. Hon bara visade sig så var det lugnt. Men hon var vänlig mot andra hundar om de skötte sig och det gjorde de nästan alltid med henne. Sällan hon behövde säga ifrån på allvar. Hon kallades polisen. Hon kallades Mamma Mu av syrrans bonusson Jmy. Han tyckte hon påmminde om den där Mamma Mu kossan... Vilken komplimang... Hon älskade att bada, och att vara med i skogen. Vara med mig på jobbet då jag jobbade natt, Hon var min vakthund.

Men även Mias dag kom för att lämna mig, alldeles för tidigt!

Oktober -99 började hon visa att hon hade ont i ryggen igen. Inget stort men lite och det verkade visa sig i benet med. Vi var hos vet. flera ggr men vi fick lite medicin och så hände inget, inget blev bättre. Men så åkte jag dit ännu en gång i tron om att de skulle döma ut henne 8 år gammal. Men nej det gvar nog bara ryggen som var grundproblemet. Så det var nog lugnt,  skulle nog gå bra sa de. Jag åkte därifrån den dagen med sådan glädje! Jag hade varit så inställd på att få hennes dödsdom. Så då tyckte Norsholm, att hon skulle får elektro terapi för sin rygg och ben. Så vi åkte dit för första behandlingen, jag tror det var 29 oktober -99. Men när vi höll på att förbereda henne där på bänken, Marie drar lite i hennes ben..... och så säger Marie att jag vill nog be en vet. kolla på det här. Jag blev lite rädd. Rädsla som visade sig befogat.

Det kom in veterinärer och kollade. De ville lägga en röntgen. Det visade sig att hon hade långt gången skelettcancer!

Det svartnade för mig. Jag bara skrek rakt ut att Nej! Varför har ni inte hittat det förut!!!

De rådde mig ta bort henne omgående för att det kommer bli väldigt smärtsamt. Vadå kommer bli? Det fattar jag med, men tills dess får hon leva! Jag var lagom glad på deras attityd när jag åkte därifrån. Främst för sorgen att min hund skulle dö bort från mig inom snar framtid, men så arg för att de ville ta bort henne i förebyggande! Jag kommer inte ihåg hur jag kom hem. Jag grät och grät. Min Mia var mitt allt. Hon hade räddat mig så många gånger. Vad kunde jag göra för henne? Ett värdigt liv fram till ett värdigt slut... Var det allt jag kunde göra? Ja så illa var det.

Jag tog kontakt med en djurtolk och en homeopat. De hjälpte mig och Mia så oerhört mycket. De hjälpte henne så hon fick leva nästan 4 månader till.

Vi hade en udnerbar tid i hop. Vi njöt för jag visste den var så begränsad. I början av mars bölrjade hon få riktigt ont. Medicinen bärjade att inte hjälpa henne. Det var dax att beställa tid. Sam var då knappa 1,5 år.

Han var ju van vid att de skulle leka och dra och busa. Och det gjorde hon med honom in i det sista. hennes sista timmar tilbringade hon med Sam. Visade inte ngt mot honom även fast jag såg att det gjorde fruktansvärt ont i bland. Tog jag bort honom sökte hon upp honom. Det var som om  hon ville ge honom allt sista timmarna,

Jag har ett underbart kort på dem, sista timmarna innan det är dags. Sam sitter och håller om Mia under bordet. Det är så jag minns dem i hop. De var som ler och långhalm.

Jag hade bokat en tid med Susanne från Vikbolandet. Det var den enda vet. som kunde tänka sig ta bort henne utomhus, vid vårt ställe! Ingen annan ville det. Jag sa att jag rakar henne själv på benen, men nej! Distriktarn, Hallgren, sa blankt nej! Skitstövel!

Susanne kom ut den 9 mars till vår samlingsplats, Grillplatsen. Vi gjorde upp allt innan. Sedan gav hon Mia en lugnaden spruta.. Jag var så ledsen, nästan hysterisk. Men försökte behärska mig för Mias skull. Jag visste att hon inte ville lämna oss, inte Sam. Men smrätan satte stopp.

Jag satt och höll om henne, hon hde huvudet i mitt knä. Susanne gav henne det sista. Det tog tid. Hon ville inte släppa taget. Så fruktasnvärt det var!

Men så helt plätsligt gav hjärtat upp. Hon gick vidare över till de sälla jaktmarkerna. Hennes hjärta slog inte mer. Suanne åkte med en gång och jag var kvar med min hund.

Jag skrek och grät! Sorgen fick ett fruktansvärt grepp om mig. Den slet i mig så jag trodde jag skulle gå i tu. Min hund, min älskade Mia var inte med mig mer. Hon hde lämnat mig. Hon hade äntligen fått frid, bort från smärta och striden hon utkämpat.

Den hunden har lär mig mycket om livet. Att det finns saker att leva för, varför man inte ska ge upp!

Mia var min första egna hund. det har tagit mig många år att se på en schäfer utan sorg. Det tog 5 år. Att skriva det här har tagit hårt, att riva upp allt igen. Jag sörjer henne än i dag, sörjer att vi inte fick flera år tillsamman. Det är nog först i dag jag kan prata och berätta om henne. Jag har inte orkat förut.

Jag har så mycket att tacka dig för!

Jag älskar dig min kära Mamma Mu Mia!

Vila i frid!